20 december 2007

Byggprojekt: Så är det snart jul igen och dags för lite julpyssel. På mitt nystädade labbord ligger två 6L6G med tillhörande keramiska 8-poliga socklar, en plug in spole och en vridkondensator med keramisk fästplatta plus en handfull kondensatorer och motstånd.

I Frank C Jones "The Radio Amateur Newcomer" från 1937 beskrivs "A Powerful CW Transmitter for Newcomers". Sändaren är uppbyggd på en ekplatta som chassie och ser synnerligen tilltalande ut.

Byggbeskrivningen som är mycket detaljerad innehåller flera helsköna formuleringar. Smaka på denna. "Glass 6L6G tubes are used in the transmitter here described because it is easy to see if the tube is functioning properly. Obviously, the metall tube does not permit the experimenter to tell wheter the plates and screens are operating without color, by looking at the tubes".

23 december 2007

Att bygga radio på 30-talet innebar inte bara lödning utan även en hel del snickeriarbeten. I gamla tidskrifter och litteratur har vi väl alla sett hur de olika komponenterna skruvats fast på tjusigt lackerade träplattor och hur stativ och apparatlådor tillverkats av mer eller mindre ädla träslag såsom Amerikansk Vitek, Kanadensisk Rödek, Europeisk Ek eller t o m Mahogny, Körsbär och Päron.

Även de måhända mera vanligt förekommande träslagen som snabbväxande Furu från Polen eller varför inte svensk Bok, Björk eller Al går att bearbeta och ytbehandla på olika sätt. Ådrorna kan framhävas eller döljas och träet kan målas och betsas i otaliga färger och nyanser.

Som basplatta för Frank Jones sändaren kommer jag nog själv att välja någon typ av Ek som är hård och slagtålig. Det åtgår i första skedet två små "plattor" om c:a 15 x 200 x 300 mm. En platta för själva sändaren och en för den tillhörande nätdelen. Vill man, så kan man sedan bygga vidare med en platta för Jones en-rörsmottagare och kanske ytterligare en platta för en antenn-tuner. Plattorna kan lämpligen placeras på en lång rad på skrivbordet, hängas upp på väggen eller stackas på höjden i ett hemmasnickrat trästativ. Det finns många möjligheter och endast fantasin sätter gränserna här.

I träslöjden på 60-talet fick vi lyckligt lottade som var tonåringar då, lära oss att såga, borra, fila och slipa. Just slipning och ytbehandling med finhårig pensel och luddfri trasa offrades mycken tid och stor omsorg. Slöjdläraren som tillhörde den urgamla stammen var både nitisk och petig. Ve den stackas elev som satte rubanken på eggen eller glömde att rensa filen efter avslutad filning. Det har gått 40 år sedan dess men grunderna och minnena sitter kvar än idag. Då och då kommer de till nytta som nu i Frank Jones projektet. Finns träslöjd kvar som ämne i dagens flumskola eller det är det slutsågat för gott?

I min bokhylla finns en grön liten bok med titeln "Ytbehandling - Handbok i ytbehandling för möbel- och inredningsindustin" författad av Konsulent Frans Karlström. Förlag Clas Ohlson AB Insjön. Den härrör från en svunnen tid då Clas Ohlson hade ett rikt sortiment för den praktiskt kunnige hobbyisten dvs innan företaget börsnoterades med allt det elände det kom att medföra i form av total utstädning av alla små kugghjul och andra värdefulla detaljer ur det unika sortimentet.

Beträffande den numera förbjudna och hälsovådliga tillika brandfarliga Zaponlacken som skymtar på bilden ovan så användes den förr i tiden inte bara till metallföremål utan också för ytbehandling av möbler, emedan den på sådana lämna ett knappt märkbart lackskikt, vilket kan vara fördelaktigt då det gäller allmogebetonade möbeltyper m m. Ja så skriver i alla fall Frans Karlström och vi får väl se om det blir ett lager gammal dödskallemärkt Zaponlack eller någon modernare giftfri miljömärkt variant. Boken är mycket läsvärd och dyker den upp på någon bokloppis så skola du absolut köpa den. Tveka icke. Ty om inte annat så äro språket i boken - gammelsvenskan - en höjdare för oss som tycker mycket var bättre förr.

29 december 2007

Så är julen över och jag har idag så smått tjuvstartat med förberedelserna. Det skall som byggas är alltså en äkta Frank C Jones 2 X 6L6G-sändare. 

Att välja material var inte lätt. Först hade jag bestämt mig för Ek men efter en del velande hit och dit så blev det Acajou (klaya ivorenis) eller botanisk äkta mahogny från Väst- och Centralafrika. Materialet är ytterst vattenavvisande och några typiska användningsområden är köksbänkskivor och för båtbygge. Något om lämpligheten för sändare och information om de elektriska egenskaperna kunde jag inte finna i produktbeskrivningen.

Träden kommer från statligt kontrollerade och koncessionsbelagda skogsområden och leverantören bedyrar att man uteslutande använder arter som inte hotas av utrotning. Jo det låter väl bra i dessa miljötider...
 

Acajou kan fås i färdiga skivor med bredder 150, 200, 300, 500 mm och större. Längder från1200 mm och uppåt. Som framgår av bilden är skivorna stavlimmade men å andra sidan så slipper man ju en del jobb jämfört med att köpa hel stock och såga själv alternativt såga och hyvla ner tjocka plank. En 1200 mm längd räckte till fyra st plattor med måtten 18 x 200 x 300 mm. Spillbiten bär en QC-stämpel "Qualite fip Controle" och är daterad 30 mars 2007 d v s 70 år efter Frank Jones originalsändare.

Kanterna fasades lätt. Ögonmåttet ställdes in på 30 graders "fasvinkel" som ger god balans. Här kunde man givetvis lyxat till det med en profilfräs och gammeldags design i stil med träplattorna till LM- och Öllertangenterna från 1800-talet. Enkelheten segrade och några lätta drag med Flintapapper från Slip-Naxos i Västevik fick räcka.

Så blev det dags att ytbehandla. Plattorna fuktades lätt och det resta träet slipades ner med finkornigt sandpapper. Därefter provades Herdins oljebets Nr 902 Mahogny som penslades på i ett heltäckande tjockt lager. Tänk på att ändträet suger mycket så blaska på ordentligt.

Jag valde en rödaktig färgton som förhoppningsvis kan bilda kontrast till de keramiska rörsocklarna och vridkondensatorn i vit keramik.

Överflödig oljebets torkades bort med en luddfri trasa. En gammal väl urtvättad diskhandduk fick sätta livet till.

Här ligger nu fyra mahognyplattor på tork. Arbetet står stilla till imorgon då ytan skall få ett lager vaxolja med efterföljande polering som skall ge både lyster och djupkänsla.

Redan nu tycker jag dock att ytan ser bra ut och det skall bli oerhört spännande att se om vaxoljan gör någon nytta i morgon...

30 december 2007

Egentligen hade jag inte tänkt göra mer idag än en sista slutbehandling,
d v s vaxning och polering, av mahogny-plattorna. Men hux flux fann jag mig själv sittande med en hög komponenter som placerats ut på ett rutat A4-papper.

Plattan borrades med A4-pappret som borrmall. Mahogny visade sig vara väldigt lättarbetat och metallborren producerade korta spånor och perfekta hål med skarpa kanter.

En första provmontering gjordes för att stilla nyfikenheten. Alla hål kom på rätt plats och monteringen tog inte många minuter.

Vridkondensator Hammarlund typ MCD-100-M (2 x 100 pF) med tillhörande 0-100 ratt i antikt utförande. Med lite tvål och vatten blir ratten som ny.

Som kristallhållare till Bliley-kristallerna med 19 mm avstånd mellan pinnarna används en 6-polig sockel av keramik. Denna typ av socklar helt i keramik är inte helt vanliga på loppisarna nu förtiden. De kan dock köpas nya men kostar säkert därefter.

Plug-in spole för 40 m. På hållaren (Jack Bar) sitter linkspolen på en justerbar arm. Linken skall anslutas med en kort bit kabel till de två metallhylsorna på bakkanten där antennen kopplas in.

Antennanslutning och jord.

Här ser vi anslutningspolerna för 6.3 V glödspänning samt 400 V anodspänning.

Nästa steg blir att leta upp passande mässingskruvar med hög kullrig skalle, därefter ihopkoppling av komponenterna med äkta push-back kabel som jag fann i junkboxen. Och sedan är det ju det där nätaggregatet som är så himla tråkigt att bygga. Ett nödvändigt ont.

5 januari 2008

Jones Push-Pull sändaren är nu färdigställd och märkligt nog fungerade den direkt när nyckeln trycktes ned. Toppenfin stabil ton utan chirp.

Slutmonteringen påbörjades igår och har tagit drygt sex timmar i anspråk.

Alla förbindningar skall göras på undersidan. Fyra små träklotsar limmades och skruvades fast. På dessa skall sedan tunn filt monteras så att apparaturen inte repar bordet.

Ovansidan gavs en allra sista behandling med 0000 Trollull.

Äkta tygomspunnen ledning från förr passade fint i de keramiska pärlorna som ursprungligen använts i gamla radioapparater som isolerpärlor för högspänningsledningar och ledningar till radiorörens toppkontakter.

De båda HF-drosslarna passade fint mellan socklarna. Telejacket är av fabrikat Bulgin och av gammal hederlig modell.

Små krokar av mässing för anslutning av matningsspänning. Dessa krokar skall lödas fast på en brun tygomspunnen kabel som förankras med en liten metallbygel i bakkanten av plattan.

Den färdiga sändaren än så länge bara provad på 300 volt anodspänning. Inmatad DC-effekt 12 watt gav knappt 7 watt ut. I skarp drift skall anodspänningen ökas till 400-450 volt vilket bör ge c:a 20 watt uteffekt.

Kabeln mellan utkopplingslinken och bananhylsorna är en tidig koaxialkabel utklippt från en 30-tals radio. Givetvis tygomspunnen den också.

Så är Jones Push-Pull sändaren klar att tas i bruk och det är åter dags att städa av labbordet - never ending story.

9 januari 2008

Apparaten är på plats i radiorummet och antennen ansluten. Uteffekt drygt 6 watt med 300 volt anodspänning.

Vlad UA3ROJ svarade efter tredje CQ-försöket strax efter midnatt. Rapporten 579 från Tambov. Senare under dagen avverkades Lennart SM7ZI och Rolf SM5MX. Goda rapporter och tillsynes fungerar sändaren UFB.  

Radiokommissarie B. Falkenberg
Gamlemark Radio SK7LT