Radiosändare med röret 6L6GB

Detta är en av mina allra första sändare för mellanvåg och gränsvåg som byggdes i flera exemplar åren 1967-68. På den tiden var man glad om det som spikades ihop fungerade. Varför och hur saker och ting fungerade var en gåta.

Sändaren består av en s k Electron Coupled Oscillator (ECO) och innehåller två avstämda kretsar. Vridkondensatorn till vänster bestämmer frekvensen och vridkondensatorn till höger ställs in för maximal uteffekt. Som uteffektmeter används en liten glödlampa ansluten till en trådslinga och som placerats inuti anodspolen.  

Den skarpsynte ser att en moduleringstransformator ritats in i serie med anodspänningsledningen. Här användes en vanlig LF-utgångstransformator från en slaktad rundradiomottagare. Den högohmiga lindningen till anodsidan och den lågohmiga - ofta 4 eller 8 ohm - kopplades till en Tandberg rullbandspelare.

Vi bygger en kopia av originalet 

Den gamla sändaren är sedan länge skrotad. I början av 2006 bestämde jag mig för att bygga en så exakt kopia som möjligt baserad på mina minnesbilder från 60-talet och originalschemat från 1968 som faktiskt finns kvar än idag i min allra första ritningspärm. En av anledningarna till bygget var att med moderna mätinstrument mäta upp prestanda och mer i detalj undersöka hur en så pass enkel radiosändare egentligen kunde låta på banden.



Spolstommar fanns och finns att köpa i en mängd olika utföranden och prisklasser. En billig variant är de papphylsor som kan återvinnas från hemlighuset. Diametern varierar något mellan olika fabrikat men brukar hålla sig runt 35...38 mm. Papphylsans längd är knappt 10 cm.

Att arbeta i papp är lätt. Verktygen som behövs är en kniv och en pryl eller syl. Finns ingen pryl går det bra med en spik eller annat spetsigt föremål.

Till sändaren behövs två spolar, en oscillatorspole med 7 + 35 varv samt en s k tankspole (anodspole) på 17 varv. Den första med 0.5 mm tråd och den andra med 1 mm tråd. Det fanns ingen 1 mm tråd i junkboxen så det fick bli 1.5 mm i stället. Använd emaljerad koppartråd. Inte oisolerad ståltråd som lätt ger höga förluster och kortslutning mellan varven.



Genom att dela papphylsan på mitten erhålls två lika halvor. Enklare och billigare kan det inte bli.

Genom matematiska beräkningar där man multiplicerar antalet varv med tråddiametern går det att reda ut ungefär hur lång spolen kommer att bli. I praktiken blir den lite längre eftersom varven på en handlindad spole har en förmåga att vilja glida i sär en aning. Lägg till 10% på de teoretiskt uträknade måtten så blir det bra.



Med det spetsiga föremålet göres fyra hål som på bilden. Akta fingrarna. Avstånden mellan de två hålen till vänster och de två till höger skall således vara tillräckligt stort för att alla varven skall få plats. 



Nästa moment blir att trä igenom ena änden av koppartråden så som bilden visar och dra åt försiktigt. Tänk på att dagens papphylsor är av dålig kvalitet och inte kan jämföras med den gamla sorten från 60- och 70-talen. Det var bättre förr. Dra inte för hårt i tråden.



När väl ena trådänden är fixerad är det bara att börja linda på varv efter varv. Kom ihåg att räkna varven. Försök tätlinda så gott det går. Släpp inte greppet. För funktionen spelar det ingen som helst roll om resultatet blir snyggt eller lite slarvigt som på bilden. Induktansen blir nära nog den samma liksom funktionen blir perfekt. 

Med denna artikel vill jag också visa hur man med mycket enkla medel och helt utan speciella verktyg och kunskaper i elektronik faktiskt kan bygga en egen sändare genom att kopiera vad andra gjort. Du som aldrig byggt med radiorör, studera bilderna noga och gör likadant. Så gick det till förr.



Tunnare tråd är i regel lättare att linda och resultatet blir ofta bättre. Här ser vi från vänster till höger först 7 varv och en sedan en liten tvinnad trådögla. Därefter ytterligare 35 varv. Spolen är således på totalt 44 varv med ett uttag 7 varv från ena änden.

Givetvis behövs fler komponenter än två spolar. Dessutom behövs ett chassi. Vanligast är att använda en bit aluminiumplåt som är lätt att bocka och bearbeta. Ett annat alternativ är att bygga sändaren på en brädbit eller plywood. I en garderob fanns en extrahylla, vackert brunbetsad, där ådringen framträdde. Den skulle nog kunna sågas till och bli ett bra "chassi".



Stopp ett tag. Innan du börjar såga sönder dina hyllor och garderober så är det lämpligt att reda ut hur mycket utrymme komponenterna kräver, så där på ett ungefär i alla fall. 

När vi nu bygger en sändare enligt gammal förebild så skall det naturligtvis vara tidsenliga komponenter. I resterna från en nedlagd radioaffär finner vi glimmer- och rullblockskondensatorer av 50-tals modell eller äldre.

Med ledning av schemat plockar vi ihop resten av komponenterna som behövs.



För att ställa in sändarens frekvens behövs en lämplig vridkondensator. Sådana finns i många utföranden och med olika kapacitansvärden. Bilden visar en två-gangad kondensator som ser ut att kunna vara på 2 x 500 pF. Kondensatorn kommer från en slaktad rundradiomottagare och har under årens lopp börjat rosta så smått. Men det gör inget. Tvärt om ger en gnutta rost lite extra touch åt projektet. 



Till den andra spolen, den med 17 varv behövs också en vridkondensator. Den skall användas för att ställa in maximal uteffekt i antennen. Denna tre-gangade sak passar säkert bra.

Så där väldigt mycket mer komponenter behövs inte för att bygga en radiosändare. På bilden nedan ser vi sändarröret 6L6GB med sin 8-poliga oktalsockel, 1 st motstånd och fyra kondensatorer. 



Med ledning av hur mycket yta dessa komponenter tar så sågas träplattan till. För denna sändare blev storleken som ett A4-papper lagom. 



Rita ut och såga till. Har du ingen sticksåg från 70-talet så går det lika bra med en vanlig modern fogsvans.



Putsa av kanterna med sandpapper och se upp för spågor i fingrarna!

Nästa steg blir att placera ut komponenterna på plattan och börja fundera på hur de skall monteras fast. I denna fas av projektet är det lätt att bli villrådig. Man kan lätt sitta i timtal och lägga pussel, flytta, vrida och vända. Det gäller att finna en smart lösning där ledningarna mellan de olika komponenterna blir så korta som möjligt och inte korsar varandra allt för mycket.



Förlagan till denna sändare byggdes i otaliga exemplar under åren 1967 och 68. Sändarna användes på den tiden för mellanvåg och här i Lund vimlade av radiopirater, både på mellanvåg och FM-banden. Vi radiopirater var starkt influerade av de engelska piratskeppen som verkade på internationellt vatten. Popmusiken flödade och The Beatles stod på topp. 

Denna sändare som nu skall bygga är däremot avsedd för 80 mb amplitudmodulerad telefoni med gammal beteckning vågtyp A3 samt för telegrafi vågtyp A1. 



Visst ser den tjusig ut. Vänta bara tills apparaten är färdigkopplad, glödspänningen slås på och taklampan släcks. Om inte förr så innfinner sig då den äkta känslan. Det är dock en del arbete kvar innan ljuset kan släckas.



Så här ser rörhållaren ut från undersidan. Den är 8-polig. Pennspetsen på bild pekar på strift 1 och man räknar medurs sett från lödsidan. 
I centrumhålets vägg syns en fördjupning. Det är ett indexmärke och sitter alltid placerat mellan stift 1 och 8. På många fabrikat av rörhållare är stiften dessutom märkta med siffror, men som ibland kan vara svåra att se.

Snart kan monteringen av rörhållaren, vridkondensatorerna och kopplingsplinten börja. Resten av komponenterna skall sedan lödas fast i dessa som då får fungera som lödstöd. 

Det är dags att ta fram hammare, hovtång och spik - och påbörja monteringen. 



Att bygga sändare är ett skapande hantverk och det gäller därför att ha ändamålsenliga verktyg. Jag förflyttar mig 40 år tillbaks i tiden och tar fram mina gamla verktyg igen. Kanske blir inte slutresultatet bättre men du som läser detta får kanske bättre förståelse för hur det kunde gå till - förr i tiden.

Efter att ha placerat ut alla de större komponenterna och bestämt sig för var de skall sitta så är det dags att börja spika.



Först spikas den 8-poliga rörhållaren fast. Använd räfflade dyckert 50 X 20. Kom ihåg att spiken går igenom plattan och kan skada underlaget. Bäst är att använda några brädbitar som underlag.



Nästa steg blir att spika fast de båda vridkondensatorerna och kopplingsplinten där glöd- och anodspänningen skall anslutas. Var extra försiktig när du spikar fast vridkondensatorerna. Missar du spikskallen och träffar de tunna plattorna i kondensatorn så går det lätt galet och du får leta upp en ny vridkondensator.

Som alternativ till spik kan man använda träskruv. Det kan vara en fördel om man inte är riktigt överens med sig själv var de olika komponenterna skall sitta. 

Men spik är bra nog. Gör så här. Slå ner spiken tills c:a 5-10 mm sticker ut på andra sidan plattan. Knixa till (böj) spiken vid spikskallen som bilden ovan visar. Ta tag med hovtången i den utstickande spiken på plattans undersida och dra igenom spiket en aning. När rörhållaren sitter stadigt så böjer man spiken på undersidan. Blir det fel så är det bara att böja upp, slå tillbaks spiken och börja om. Bra och enkel byggmetod.

Vill du undvika att spiken repar bordet eller fastnar i dina fingrar "knixar" du till c:a 5 mm av spikens spets, knäcker spiken och slår till. Spikspetsen går då in i plattan från undersidan. Så gör snickarproffsen. 

Allt grovarbetet är nu klart och finliret tar vid. Det är dags att koppla ledningar och löda fast småkomponenterna. Schemat för den sändare som skall byggas har sina rötter i en ritning som såldes på postorder av Hobbyförklaget i mitten av 60-talet. 



Kopplingsarbetet är igång och komponent efter komponent kommer på plats. Här kan man tillåta sig att experimentera en aning och prova olika placeringar. Ibland upptäcker man att någon komponent hamnat olämpligt och måste flyttas. Att bygga fritt och efterhand är spännande. Försök att tänka i flera steg framåt ungefär som en schackspelare gör. En genuint äkta lödkolv med hög värme underlättar arbetet. Glöm inte att tillföra lödtenn i lagom mängd..



Vridkondensatorns gavlar är vackert brunrostade och förstärker intrycket av att sändaren är av gammalt slag. Motståndet och kondensatorn mitt i bild är de två komponenter som är kopplade mellan toppen på den vänstra spolen och rörets stift 5. Se schemat i början av artikeln.



Sändaren är färdigkopplad och ansluten till 6.3 V glödspänning. Det är tid för "smoke test" 

Glöder röret?  JA! 

Anslut anodspänning. Börjar gärna med 100 V. 

Drar sändaren anodström? JA! 15 mA.

Ryker det någonstans? NEJ! 

Genom at vrida den vänstra kondensatorn fram och tillbaka och samtidigt lyssna i 80 m mottagaren hörs "plopp plopp" när signalen sveper förbi. 

100 volt och 15 mA motsvarar en ineffekt på 1.5 W. I bästa fall ger det en teoretisk uteffekt om si så där 0.7 till 0.8 W. Inte mycket effekt men ändå fullt tillräckligt för att när som helst under kvällstid och med morsetelegrafi få radiokontakt med hela Europa.

Nåja 100 volt är väldigt låg anodspänning för en 6L6:a. Anodspänningen ökas till 200 V. Nu drar röret 35 mA vilket betyder att ineffekten ökade till 7 Watt och en trolig uteffekt om c:a hälften av detta.

Sändaren har än så länge inte avgivit svart rök och ej heller någon obehaglig lukt men väl en svag knappt märkbar doft av "dammigt varmt gammalt radiorör" 



Det är nu dags att dra på full anodspänning, d v s maxspänningen som laboratorieaggregatet som används för provet kan lämna. Vid 300 volt ökar anod strömmen till knappt 60 mA. Det ger en ineffekt av hela 18 Watt. Inte dåligt för en 1-rörs sändare med variabel frekvensoscillator (VFO). Uteffekten i 50 ohm mättes till knappt 7 Watt och det får nog anses vara ett rimligt värde med tanke på den enkla antennkretsen där enbart en lagom stor kondensator tar ut effekten så gott det nu går.



Förr i tiden använde man en glödlampa och trådslinga för att ställa in sändaren för maximal uteffekt, eller för att finna resonansen i antennkretsen. Så här fint lyser en 6 V/0.3A lampa. Det slutliga beviset för att sändaren fungerar och lämnar högfrekvent energi.



Med släckt takbelysning och stängda persienner blir det riktigt hemtrevligt och den anodnycklade sändaren lämnar en nästan chirp-fri T6:a vilket på klart språk betyder "Tydlig växelströmsmodulerad ton, stabil och musikalisk" 

Några mätningar på sändaren

Med bara några få komponenter på en träplatta spikades en sändare för 80 m morsetelegrafi ihop. Första förbindelsen blev med EU1AI som gav 599 i rapport men sedan ändrade sig och gav kommentaren "Please check your tone". Andra förbindelsen var med SM7MYM som sände "Du låter som en ryss och frekvensen driver HI HI"



Den färdiga sändaren med nedtryckt nyckel. Uteffekt 7 watt på 80 m. En glödlampa med trådslinga är instoppad i tankspolen och lyser vackert i takt med nycklingen.

De två erhållna rapporterna är precis vad man kan förvänta sig med en så pass enkel sändare som denna. I den egna mottagaren låter tonen ungefär som en T6:a vilket i klartext betyder "Tydlig växelströmsmodulerad ton, stabil och musikalisk" 

Den växelströmsmodulerade tonen kommer av att sändarens oscillatorspole, i den varma änden, är extremt högimpediv och således effektivt plockar upp brum från omgivande apparater och elkablar. 

Förutom brummoduleringen som i sig låter väldigt vacker att lyssna till noterades bara en aning chirp, men fullt acceptabelt. Vid kallstart drev frekvensen dock iväg med en hastighet av c:a 1 kHz/min och det var svårt att följa efter med mottagaren. Efter c:a 30 min uppvärming hade avdriften minskat till c:a 100 Hz/minut vilket är användbart - om man efterjusterar frekvensen vid varje sändningspass.

Däremot var frekvensinställningen en prövning av tålamodet. Hela 80 m bandet täcktes in på några få graders vridvinkel och för att komma rätt i frekvens så var det ibland nödvändigt att finsjustera frekvensen genom att knacka försiktigt i bordet.... hade man tur så hoppade sändarens frekvens åt rätt håll. Här finns utrymme för en bandspridningskondensator eller ännu bättre, en mindre vridkondensator på 10....20 pF  i kombination med en större fast kondensator.



Sändarens ineffekt uppmättes till 18 watt (inkl skärmgaller) vilket gav knappt 7 watt ut på 3.58 MHz (referensnivån två rutor ner i diagrammet ovan) Oscillatorn svänger på halva frekvensen d v s 1.79 MHz och läcker igenom till antennen c:a 26 dB svagare än 3.58 MHz-signalen. Nästa topp till höger om 3.58 MHz är 5.37 MHz, d v s 3 x grundfrekvensen 1.79 MHz. Den ligger endast 17 dB ner. Så kan man följa och studera övertonerna ända upp till 16.11 MHz. Därutöver sjönk övertonsnivåerna till fullt acceptabla värden och tur var väl det.

Beträffande nycklingsknäppar så blev resultatet som förväntat. Det knäppte ganska bra. Sändaren nycklas i plusledningen till 300 Volt anodspänningen. (VARNING! Håll en hand i fickan!) Strömmen är 60 mA så det gnistrar och sprakar lite lätt i nyckelkontakterna. 



Genom att ställa in spektrumanalysatorn på långsamt horisontalsvep (30 sekunder) och under några kompletta svep med Peak Hold funktionen aktiverad sända korta snabba prickar så kunde nycklingsknäpparnas peakvärden registreras. Notera den breda toppen som är resultatet av dels brummodulerad bärvåg (FM+AM) dels några hundra Hertz avdrift under tiden mätningen genomfördes.

Man kan väl så här avslutningsvis konstatera att sändaren inte är så där överdrivet lämplig att använda när konditionerna är på topp och absolut inte med efterföljande 1 kW slutsteg och med stora antenner. Glöm det. 

I äldre radioteknisk litteratur finns beskrivet olika sorters nycklingsfilter med stora kondensatorer och ännu större drosslar. Med sådana åtgärder går det att reducera knäpparna till acceptabla värden. 

Sändaren är troligen ganska typisk och ger ett hum om hur det kunde låta i etern i mitten av 30-talet fram till kanske så sent som 80-talet i enstaka fall. Själv började jag med morsetelegrafi på kortvåg 1969 och minns tydligt hur sändarna från öststaterna lät, i många fall mycket sämre än denna sändare. Sändarna chirpade och hoppande frekvens, glapp i omkopplare och allehanda mikrofoni av olika slag var vanliga åkommor. 

Ett ordentligt bandpassfilter rekommenderas om man inte vill sända på 10 frekvenser samtidigt. Kanske den bästa antennen är en 50 ohms konstantenn trots allt. Men ett roligt experimen i nostalgins tecken var det.

Vad är det för mening med att köpa en fabrikstillverkad sändare när man kan bygga en själv och under tiden få chansen att vara kreativ genom att använda det material som står till buds?

Radiokommissarie B. Falkenberg
Gamlemark Radio SK7LT